Mina hemmakvällar just nu består av tv tittande. Jag är inte riktigt någon sporttjej eller en person som följer någon sport på tv hela tiden men när det blir sådana stora evenemang som OS så tycker jag att det är roligt att titta. Mest är jag nog intresserad av olika grenar i friidrott, simning och gymnastik men annars kan titta på lite allt möjligt.
Tyvärr till många svenskars besvikelse så går det inte så bra för svenska idrottarna men så kan det bli ibland och inget att göra åt. Mest tyckte jag synd om Susanna Kallur som bara föll i semifinal och fick aldrig chans att komma till finalen. Jag tror annars så skulle hon kunna ha en väldigt bra chans till en medalj med tanke på att till och med Lolo Jones nästan föll precis innan mållinjen.
Jag såg brottmatchen mellan Ara Abrahamian och italiernaren och jag tycker att det var rätt och mycket starkt av Ara att göra som han gjorde. Det är klart att man ska protestera när man blir bortbedömd och tar ifrån honom chansen att vara med i finalen och kanske vinna det efterlängtade OS guldet. Visst kan det synd att Sverige förlorade en medalj men vad spelar det för roll om bakom medaljen ligger så mycket besvikelse och inte på sig själv för att man har presterar dåligt utan på domarna som är så korrupta. Det jag hoppas är att Aras protest kommer inte tystas ner utan den kommer förändra hela sporten och sättet att döma matcherna till mer rättvisare sätt och ge möjlighet till brottarna vinna på ärligt sätt.
Två idrottarna som jag inte kunde sluta att fascineras över är så klart legendariske Michael Phelps och Usain Bolt. Att Phelps tar åtta guld under ett och samma OS och dessutom toppar listan med mest tagna OS guld genom tiderna är helt otroligt med tanke på att han är ju bara 23 år. Att se honom simma är som att se en raket dra genom vatten.
Usain Bolt är en helt otroligt löpare. När han springer så känns det verkligen som om han flyger genom hela banan och det ser ut så lätt för honom speciellt när man börjar spegla på hans motståndare som anstränger sig så hårt för att hinna i kapp honom. De flesta dessutom koncentrerar sig på banan och tittar bara rakt fram medan han antingen tittar på publiken eller på tablån. Idag tog han sitt andra guld i den här OS och dessutom slog världsrekordet som ingen kunde slå sedan Micheal Johnson. Det var verkligen glädje att se honom springa idag eller rätt sagt flyga fram till mållinjen.
Innan ens OS började fick jag skämmas något för ryssarna som visade sig att många var dopade. Det är så synd att idrottarna väljer sådana metoder och tar till sig olika slags droger och mediciner för att vara i toppform. Kanske kan man förstå de på grund av stor press runt omkring de och viljan att vara bäst men ändå så är det inte rätt metod i mina ögon. Ska man vinna så ska man vinna ärligt. Antingen är man bäst på något eller är man inte det . Dessutom så kan det inte vara så hälsosamt för kroppen att dopa sig.
Jag trodde att jag knappt skulle få ser ryssar i den här OS eftersom så många åkte dit men några medaljer blev det. Mest glädje jag mig åt Jelena Isinbajeva, stavhopperska som inte bara vann guldet men också satte nytt världsrekord 5,04. Jag kan inte ens föreställa mig att flyga så högt upp. Det måste vara verkligen underbart känsla och trots att Stefan Holm blev utan medalj så kunde jag inte låta bli att vara glad för Andrej Silnov och hans guldmedalj.
En annan idrottsman som glädje mig var Rashid Ramzi som sprang 1500 m för Bahrain men egentligen är han ursprungligen från Marocko. Förutom att han springer och tar guldmedaljen så det första han gör när han kommer bakom finishlinjen är att kasta sig på marken och göra två sujud som vilken troende muslim skulle ha gjort för att tacka Gud när man får något som man verkligen ha velat ha. Han dessutom lyfter händerna mot himlen och, ”ber”, tackar Gud för den gåvan han har fått. I dagens City fanns det bild på honom just i denna position och under bilden texten ”Rörd mästare”, ”Det är inte lätt för en arab att vinna ett OS-guld”.
Medan jag sitter och skriver det här inläggen så är OS som vanligt på. Damerna ska precis springa 200 m semifinal. Det är presentation av tävlarna. Jag är van att se halvnakna kvinnor som har antingen korta shorts och ett linne eller någon sorts dräkt. Helt plötsligt ser jag något som jag aldrig har någonsin sett förut men har faktiskt funderat över många gånger. Det jag ser är en muslimsk kvinna och jag förstår att hon är muslim inte genom hennes namn, inte genom landet hon representerar utan genom att hon bär en slöja och täckande klädsel. Wow, det känns stort! Trots att hon inte vinner och kommer inte vidare till finalen så känns det underbart att se en muslimsk tjej i slöja i ett sådant stort mästerskap vilket betyder ätt när andra kommer att se så kommer de tänka ”kan hon, så kan jag”.
Ja, snart kommer OS vara slut. Det är väl bara några dagar kvar. Det gick inte bra för svenskarna men än så finns det några som kanske kan ta en medalj men även om de inte gör det så är jag säker på att de gjorde sitt bästa. En tjej som ser fram emot att se tävla är Carolina Kluft. Hon har alltid varit en av absolut mina favoriter av svenska idrottarna. Trots att hon har bytt gren med risken att inte få någon medalj alls så förstår jag henne varför hon har gjort det. Man kan inte gång på gång göra samma sak och vinna hela tiden. Tillslut tappar man man lusten och motivationen så då är det bättre att gå vidare och utveckla sig i något annat, precis som Carolina har gjort nu. Jag hoppas att det kommer gå bra för henne i den här OS men om inte så tror jag att hon kommer komma till toppen i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar