söndag 11 september 2011

Dags att jobba

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Har inte jobbat nu på över ett år i och med att jag var mammaledig. Visst jobbade jag något hemifrån några timmar men det är inte på samma sätt. Hemma var jag nära min familj, nära mitt barn men nu ska jag tillbaka till kontoret på heltid. Vilket innebär att jag kommer inte se min kära lilla bebis på över nio timmar (måste ju räkna in transport vägen också).

Jag tycker om mitt jobb och tycker om det jag gör men ändå har jag dessa jobbiga blandade känslor inför det. Trodde aldrig att jag någonsin skulle känna så. Trodde att jag lika så som alla andra kommer springa med glädje till jobbet och tycka att det är skönt att slippa geggiga händer, blöjbyten och gnäll. Trodde att jag skulle tycka att det är skönt att få egen tid och göra något för min skull men nej. Så är det inte. Istället har jag känslorna blandade med ångest. Ångest över att lämna min son utan mig. Ångest över att missa hans viktiga steg i utvecklingen han gör hela tiden. Ångest över att faktiskt inte se de första stegen han tar.

Att han i sig kommer må bra, det är jag övertygad om. Han ska vara ju med sin pappa. Så det är ju inte dagis han behöver gå på när han nu precis ha fyllt ett år. Han kommer säkert tycka att det är kul att vara med pappa och få den speciella kvalité tiden med honom. Samtidigt är det nog nyttigt för min man också att vara lite med honom på tu man hand.

Det hela bara handlar om mig och mina känslor. Fast någonstans inne i mig så är jag övertygad att det kommer gå bra. Min ångest kommer nog försvinna när jag väl kommer igång med jobbet. Det som verkligen lättar hjärtat är just att jag vet att det jag jobbar med tycker jag om och att jag har bra arbetskollegor också. Så jag kommer nog ha roligt på jobbet som vanligt.

Nu får jag nog gå och lägga mig. Nu när jag ska upp tidigt på riktigt så kan jag inte hålla mig själv uppe halva natten. Den tiden är verkligen förbi.

fredag 9 september 2011

Tillbaka från pausen


Jag tog en liten paus från bloggande i andra hälften av Ramadan. Kändes som att jag ville koncentrera mig mer på Ramadan och lägga lite andra saker och sidan. Så får man göra ibland. Så därför var det en liten paus i ett par veckor.

Ramadan är över. För lite mer än en vecka sedan firade vi Eid. För oss var det en relativ lugn, familjelärt Eid. Dagen innan, efter solnedgången, när vi fick veta att det var Eid nästa dag, dekorerade vi hela hemmet. Jag personligen tycker att det är viktigt att skapa en speciell Eid känsla hemma speciellt när man har barn. Jag vill att de alltid ska minnas Eid med glädje och längta till nästa. Det är dessutom inte lätt när vi egentligen bor i ett icke muslimskt samhälle och där julfirande präglas stort deras liv. Jag har egentligen aldrig firat Eid i ett muslimskt land så jag vet ju inte hur det är där. Jag skapar bara egna traditioner här hemma, något som barnen kan ha glädje av och eventuellt bära med sig vidare till sina barn.  

Redan en vecka innan Eid gick jag och köpte Eid kläder till alla. Det är viktigt här hemma hos oss att vi har något nytt och fint att sätta på oss på Eid dagen. Speciellt efter en hel månad fasta känns det verkligen festligt och som en belöning. Sedan fixade jag presenterna. Som tradition så gör jag alltid så att när alla går och lägger sig natten innan Eid så plockar jag fram presenterna och kläderna och ställer de fint i ordning. Så när barnen vaknar så har de allt framför sig. Vi öppnar alltid presenterna på morgonen innan Eidbönen. Så var det även i år. Min sjuåring längtade verkligen till att få se sina Eid presenter. Han till och med försökte gnälla sig fram att få fuska lite i år och öppna de redan på kvällen men det gick jag inte med på. Regel är regel och går inte att ändra på. Dock visste jag att jag hade en stor överraskning för honom.

Han har önskat sig en cykel av oss. Så några dagar innan Eid gick jag och köpte en cykel till honom och ställde den nere i källaren, i vårt cykelrum. Där stod den och väntade på Eid dagen och min son anade ingenting. När det var Eid morgon så hade jag plockat fram kläderna och presenterna. Hans faster hade skickat pengar till honom (något han visste inte om) så jag gick och köpte små bilar till honom. Så när det var väl dags för alla att öppna presenter så trodde han att det var de där små bilarna som var hans Eid present. Eftersom det var något han också hade önskat sig så var han nöjd med presenten och helt upptagen med att leka med den. Då passade jag på att gå ut, gick ner till cykelrummet, klädde hela cykeln i serpentiner i olika färger och tog upp den till vår lägenhet. Jag ställde den precis utanför.  Sedan gick jag in och efter en stund bad jag min son att gå ut och kasta sopor. Det är en uppgift som han är van vid att göra så det var inga konstigheter för honom. Dock försökte han komma ifrån att göra det just i denna stund då han var så upptagen med sina nya bilar. Jag insisterade och lyckades få honom ta soppåsen. När han väl öppnade dörren så såg han den stora presenten. Han stod där helt stum och chockad och bara tittade på sin nya cykel. En sådan stund är guldvärt för föräldrar. Så klart blev han överlycklig över cykeln som han har längtad till så mycket och cyklar nu varje dag. Jag tror att om han kunde så skulle han sova med den men som tur så står det i cykelrummet över natten och inte hemma hos oss.

Nu efter Ramadan, Eid firande så har vi kommit tillbaka till våra gamla rutiner. Det tog ett tag att försöka vända dygnrytmen men i och med att barnen har börjat skolan så är det ett måste att gå lägga sig tidigt. Jag dock har fortfarande lite dåliga vanor kvar att sitta uppe länge på natten men även för mig är det snart dags att sluta med det. Då jag kommer faktiskt börja jobba nästa vecka. 

Totalt antal besökare
Antal besökare denna månad
Antal besökare denna vecka
Antal besökare idag
Antal besökare online