Lidingöloppet

I söndags var min son med i Lidingöloppet. Jag hade hört talas om det här loppet många gånger men aldrig någonsin har kommit på att delta i det förs i år. Kanske tittade jag alldeles för mycket på OS men eftersom jag visste att min son tycker om att få medaljer så visste jag att det är något som han kommer att tycka är roligt då alla barn får medaljer. Visserligen var det bara Knatteloppet som är för mindre barn. De springer utan någon tidtagning och kan springa med ens föräldrar men de springer 1,7 km som från början lätt rätt mycket i mina öron.

Hela tiden fram till loppet var jag orolig hur en knappt fem åring klara av att springa 1,7 km. Eftersom föräldrarna fick springa med så funderade jag själv om jag ska springa med honom eller inte. Måste erkänna att löpning inte är min starkaste sida. I alla fall inget jag brinner för.

På söndag när vi åkte dit loppet skulle vara (på Lidingö, Grönsta) var det massa barn. Min son såg verkligen fram emot. Vi försökte prata ”taktik” med honom, att han inte ska börja för hårt och bli snabb trött utan istället springa sakta och öka på slutet. Vet inte egentligen hur mycket av det han förstod då han aldrig varit med i en sådan lopp och dessutom är bara 4,5 år.

Loppet skulle starta kl 12:40 och i sista minuterna bestämde jag att trots allt springa tillsammans med honom medan min man skulle vänta på oss vid målet. Alla föräldrar skulle springa med sina barn och jag blev orolig att han kanske skulle tappa bort sig eller något då man springer i skogen. Så trots att jag fastade den dagen (det var ju fortfarande Ramadan) så förberedde vi oss för loppet.

Det var nästan 1400 små knattarna (upp till 6 år) som var anmälda till loppet. De delade upp det i två lopp så att i den första skulle upp till nummer 999 springa och i den andra resten. Eftersom min son hade nummer under 999 så fick han springa i den första omgången.

Vi gjorde oss klart för start och det var massa människor. När skottet avgick så började alla springa. Min son började kuta på och jag försökte sakta ner honom så att han inte skulle bli snabbt trött. En del barn blev faktiskt rädda och en del ramlade på vägen.

Första hälften av loppet bestod av i princip hela tiden upp för backe och på grund av att det var så mycket folk så är det inte alltid vi ens kunde springa upp utan i början fick vi trängas lite och gå. Så fort det blev glesare försökte vi springa om andra.

Andra hälften var lättare då det var nästan hela tiden ner för backe. Jag höll min son hela tiden i handen och vi sprang på. Frågade honom då och då om han var trött. Nej, sa han och sprang på. Blev enormt imponerad av hans kraft. Det enda han tänkte på att han ville vinna och få en medalj. Ja, nu är ju det så att alla barn får medalj och ingen kan riktigt vinna.

När vi båda såg målgången så ökade vi på till 100 och snart var vi i mål. Jag såg kl var ca 12:53 så det betyder att det tog ca 13-14 minuter för oss att springa hela loppet vilket jag tycker inte var så dåligt med tanke på först och främst all folkmassa vilken gjorde att det är inte alltid var lätt att springa på och sedan min sons ålder och att han var med trots allt första gången.

Han fick sin efterlängtade medalj vid målet och mycket beröm från oss. Måste säga att jag gärna skulle vilja själv ha en medalj efter det här loppet. Trodde inte att det skulle gå så pass bra. Det som blev otroligt jobbigt är att jag var så törstig och jag fastade så jag fick vänta många, många timmar innan jag fick mina klunkar vatten.

Min son vill absolut delta nästa år igen och min man tycker att jag borde träna upp mig själv under det här året för att delta nästa år i ett eget lopp. Måste säga att jag dessutom var den enda tjej i slöja som sprang och utöver det så hade jag en rosa sportdräkt så jag syntes nog ganska mycket. Men det är bara härligt att visa för svenskar att även muslimska tjejer kan delta och springa.