Dags att jobba

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Har inte jobbat nu på över ett år i och med att jag var mammaledig. Visst jobbade jag något hemifrån några timmar men det är inte på samma sätt. Hemma var jag nära min familj, nära mitt barn men nu ska jag tillbaka till kontoret på heltid. Vilket innebär att jag kommer inte se min kära lilla bebis på över nio timmar (måste ju räkna in transport vägen också).

Jag tycker om mitt jobb och tycker om det jag gör men ändå har jag dessa jobbiga blandade känslor inför det. Trodde aldrig att jag någonsin skulle känna så. Trodde att jag lika så som alla andra kommer springa med glädje till jobbet och tycka att det är skönt att slippa geggiga händer, blöjbyten och gnäll. Trodde att jag skulle tycka att det är skönt att få egen tid och göra något för min skull men nej. Så är det inte. Istället har jag känslorna blandade med ångest. Ångest över att lämna min son utan mig. Ångest över att missa hans viktiga steg i utvecklingen han gör hela tiden. Ångest över att faktiskt inte se de första stegen han tar.

Att han i sig kommer må bra, det är jag övertygad om. Han ska vara ju med sin pappa. Så det är ju inte dagis han behöver gå på när han nu precis ha fyllt ett år. Han kommer säkert tycka att det är kul att vara med pappa och få den speciella kvalité tiden med honom. Samtidigt är det nog nyttigt för min man också att vara lite med honom på tu man hand.

Det hela bara handlar om mig och mina känslor. Fast någonstans inne i mig så är jag övertygad att det kommer gå bra. Min ångest kommer nog försvinna när jag väl kommer igång med jobbet. Det som verkligen lättar hjärtat är just att jag vet att det jag jobbar med tycker jag om och att jag har bra arbetskollegor också. Så jag kommer nog ha roligt på jobbet som vanligt.

Nu får jag nog gå och lägga mig. Nu när jag ska upp tidigt på riktigt så kan jag inte hålla mig själv uppe halva natten. Den tiden är verkligen förbi.

Har inte slutat, har bara tagit semester.

Oj, oj, oj. Det var verkligen länge sedan jag har skrivit något här. Många kanske tror att jag har slutat med bloggen men det är inte så. Jag har bara tagit semester från den. Ibland blir det så att det är så mycket som händer runt omkring en så man hinner inte till slut med något. Det är ungefär så det är för mig just nu. Mycket på jobbet och mycket utanför jobbet. Fast måste nog säga att det är ändå rätt kul att det är lite ”action” i ens liv.

Med tre bröllop i rad (något som är väldigt ovanligt för mig) har jag varit ute typ varje helg. Förstår inte hur människor orkar gå ut varje helg och till och med mer än så. Jag måste nästan återhämta mig efter varje bröllop och ladda om en hel vecka. Kanske börjar jag bli gammal eller så är det bara en ovana från min sida.

Men det är alltid roligt med bröllop speciellt när det ena olikt den andra och vart enda en är rolig på sitt sätt. Kommer inte ihåg när jag dansade så pass mycket sist. Det är stor kontrast mot de bröllop också som jag är van vid med lång, superlång middag, massa tal och skålar. På de här, arabiska bröllop, så är det massa dans, lite sittande vid bord och i princip inte några tal alls. Mycket livligare och om jag ska vara ärlig, mycket roligare också.

Ja, förutom bröllop så är det semestertid snart och det ska bli skönt. Längtar verkligen till semester och känns som att jag behöver vila ut, sova ut. Så skönt att bara kunna sova på morgonen och inte behöva stiga upp tidigt någonstans. Helst skulle jag önska att vi åkte till Marocko men vi bestämde att i år stanna hemma och njuta av svensk sommar. Så nu hoppas jag dessutom att det blir en fin sommar med sol och värme, insha Allah. Dessutom kan jag passa på att göra alla dessa saker som jag inte hinner göra annars när jag jobbar. En av dessa saker är så klart att umgås med mina vänner. Känns som om jag har försummat dem senaste tiden.

Det är roligt med semester, bröllop och allt annat men jag kan inte blunda för vad som händer runt omkring mig. Den tråkiga nyheten blev när riksdagen accepterade FRA-lagen. Fick helt plötslig dejavy att jag är tillbaka till Sovjettiden då man knappt vågade prata med sina grannar och ibland till och med uttrycka sig fritt inom sin egen familj. Vem som helst skulle kunna ange en. Full kontroll på vart enda en, vart man gick, vem man umgicks med, vart man jobbade osv. Och nu, här i Sverige, i ett demokratiskt land (som jag trodde att det var) så får jag samma känsla att någon tar frihet ifrån mig.

Jag förstår att det är för att försöka fånga upp de misstänkta brottslingar och egentligen behöver inte jag frukta för något för att jag inte tillhör den kategorin men känsla av att någon kanske läser mina mail eller lyssnar medan jag pratar med någon ger mig rysningar. Jag i alla fall glad att majoriteten av svenska folket har reagerat och gjort protester mot laget. Det betyder att jag inte är ensam om att tycka så och kanske för hoppningsvisst förblir Sverige ett demokratiskt land där ingen avlyssnar oss och istället hittar andra metoder att ta fast brottslingar.

Bort från det tråkiga och mer den glada är att jag måste säga att jag var väldigt stolt över det ryska laget i EM. Ja, jag vet att Sverige förlorade mot de men ryssarna faktiskt spelade mycket bra vilket förvånade mig. Jag är egentligen inte en fotbollsfantast och följer inte alla matcher men tycker om att titta när det är spännande och det är stora mästerskap såsom EM eller VM. Trots att ryssarna förlorade sedan mot Spanien så var de duktiga och Spanien var ju helt fantastiskt och tycker att de verkligen är värdiga vinnare.

Som sagt ska verkligen försöka uppdatera bloggen oftare, hinna skriva mera. Nu verkar det börja bli lite lugnare för mig och hade lite tid att skiva av mig. Fast nu är det dags att springa iväg till nästa bröllop.

Stressigt

Jag känner att jag har kommit av bloggen lite vilket egentligen inte medan. Jag har ingen som helst tanke på att lägga av att skriva, jag har mer problem att hitta tid för att skriva. Dessutom ibland mitt i all stressen så kommer jag inte ens på vad jag ska skriva om. Sånt händer visst. Jag ska visst försöka bli bättre på att blogga.

Jag undrar varför höstterminen lyckas alltid bli så stressande. Redan från Ramadan månaden så var det full ös för mig. Tiden bara rinner ut och jag känner att 24 timmar på dygnet inte räcker till. Det värsta är ju att man bli så himla trött så fort mörkret infaller. Undrar om kroppen är inprogrammerat på något sätt att när det är mörkt så ska man sova. På sommaren funkar ju det bra. Då orkar man var uppe länge men på vinter blir man hängig redan vid 15 tiden men man har ju tusen saker att göra.

Jag känner mig allt i allo. Det är så mycket en modern kvinna ska hinna med nu för tiden. Man ska vara hustru, mamma, man ska hinna jobba och dessutom ha hyfsat social liv. Visst kanske man gör det till en viss del fast jag tror att priset för det blir utbrändhet.

Fast om jag ska vara ärlig så är jag glad av att jobba och vara igång med flera verksamheter. Jag är nog inte den typiska hemmafru typen utan jag vill gärna jobba. Känna att jag tjänar ihop egna pengar, bidrar till familjen och samtidigt får miljöombyte, träffa folk och utvecklas som person. Man får så mycket av när man jobbar men så klart bara om man tycker om det man jobbar med, människor man jobbar med och trivs allmänt på sin arbetsplats.

Det som gör mig glad att åtminstone för det andra året i rad nu så slipper jag julångesten. Inga julklappar, inget behov att bekymra sig om att man måste fixa och trixa hemma. Sätta upp julgranen och jag vet inte vad. Det ger faktiskt extrem lugnade känsla inom mig själv och dessutom så sparar man mycket pengar på det.

Det som är absolut jobbigast att mitt i allt det så är jag sjuk. Har varit det nu i två veckor till och från. Hinner aldrig blir riktig frisk när jag börjar på en ny runda. Det är jobbigt. Önskade att jag bara kunde stanna hemma och vila upp mig men det har jag inte tid för.

På något sätt så klarar man av allt tillslut ändå.