Är du gravid?

 

Är du gravid? Den här frågan för jag höra ganska ofta nu för tiden och lika irriterad och ledsen blir man varje gång. Jag vet inte om det beror på att jag har mina pösiga kläder eller att jag har faktiskt gått upp. Kanske i bästa fall är det ett önsketänkande från människor att jag ska vänta ett barn eller till och med tecken från Gud att det är kanske dags.  

Hur som helst, oavsett vad det än beror på så är det lika irriterande varje gång. Det är ju inte så att det var igår jag började med mina pösiga kläder. Det har jag haft hur länge som helst. Jag använder inte tajta kläder och försöker dölja min kropp för att jag är muslim och använder slöjan och det är en del av slöjan. Det betyder ju inte att bara för att jag har en storlek större i klänningen så är det en gravid mage jag skulle vilja dölja under.

Fast mest tror jag tyvärr så beror det mer på grund av att jag har gått upp en del, något jag själv kallar för marriage syndrom. Är man gift så har man betydligt fler helt plötsligt myskvällar med varandra då man äter god mat och unnar sig andra goda saker. Laga mat tillsammans eller åt varandra blir helt plötslig en nöje och inte något man helst vill slippa undan för att det är ändå tråkigt att äta själv. Sedan lever man i trygghet att ens partner är nöjd med en oavsett hur man ser ut och slappnar av med dessa ständiga vikttankarna. Resultatet blir att kilona smyger sig ganska sakta men säkert uppåt utan att man ens hinner lägga märke till de. Ja, det här är marriage syndrom och jag tror att rätt många par som lever i förhållande har råkat ut för (om inte båda sådana tränings freak, håller alltid i gång och räknar vart enda kalori oavsett om de är singel eller par).

För min del är det ju inte enklare i och med att jag byte mitt ganska rörliga liv mot 8 timmars stillasittande jobb. Hur ska man ens orka göra något efter en helt dags arbete. Då vill ju man verkligen bara slänga sig ner i soffan, framför tv och bara inte tänka på något. Reslutat? Ja, det blir att man sitter rätt stillt på jobbet och sedan ganska stillt hemma.

Nu visserligen har jag själv tröttnat på den ständiga frosseri av godmat, sockerberoende och stillasittande liv och bestämde mig för att börja verkligen tänka på vad jag stoppar in i mig, tillåta endast goda saker under helgen och viktigaste av allt börja röra på mig, träna. Det har funkat nu i några veckor och hoppas att det kommer fortsätta att funka.

Men jag hoppas ju verkligen att människor slutar ständigt ställa en och samma fråga till mig, “Är du gravid?” eller åtminstone peka med en speciellt leende på mage och undra om det är något där inne. Jag lovar det är rätt tomt. Ja förutom då tarmarna och all mat jag har stoppat in i mig.

Ett tips för alla. Om ni inte ser en verkligen tydlig mage så fråga inte sådana frågor. Antingen kommer det synas för eller senare eller så nämner personen det själv. Det är faktiskt jobbigt och kan såra en person med en sådan ganska oskyldig fråga. Och tänk er om man skulle råka ställa en sådan fråga till en person som faktiskt vill och försöker få barn men av någon anledning inte blir gravid, hur sårande är inte det? 

        

Musik med betydelse

Musik har varit ganska stor del av mitt liv. Jag tycker om musik, all sorts musik. Kan vara allt från klassiskt såsom Tchajkovskij till mer poppiga och rockiga låtar. Men det är inte bara till instrument jag tycker om att lyssna utan mest till själva texten som på något sätt måste beröra mig, väcka minne, känna lycka eller tvärtom medlidande. Jag lyssnar ofta på sånger som inte ens innehåller några instrument alls, det är texten i sången som gör de så vackra.

I helgen hörde jag en artist som med hans sång berörde mig in i hjärtat. Så otroligt fint det var. Hans namn är Abdallah Rolle och sjunger otroligt fint men som sagt det är inte till hans röst man ska lyssna utan till det han faktiskt sjunger. Fast så klart har han en bra röst också.

Här är en av hans låtar som har också blivit en av mina favoriter. Jag rekommenderar verkligen.

December månad

Snart är december slut men inte bara december månad utan också året 2008. Jag själv har inte hunnit blogga så mycket trots att en del har varit under december månad. Fast det är just det att det har varit nästan för mycket så att jag inte har hunnit skriva på bloggen.

För mig finns det både för- och nackdelar mer december. Nackdelarna är väl som kanske nästan varje ekonom har och det är att när alla andra är lediga och njuter, kanske till och med har möjlighet att resa bort så måste jag sitta med mina kollegor alla mellandagar och avsluta året. Dessutom är hela december överhuvudtaget den tuffaste månaden på året. Samtidigt som man måste göra bokslut och stänga det ekonomiska året så måste man också börja med budget arbete inför nästa år. Hur man hinner med alla saker det är ett under.

Måste säga att det verkligen var tomt i kollektivtrafiken idag kl 7-8 på morgonen när jag var på väg till jobbet. Man märker att det är en tid då inte många arbetar men själv måste man. Tack och lov så gjorde vi de mesta innan jul så nu är det bara röja undan det sista och så är det klart. Sedan kan man se fram emot en till vecka av ledighet.

De fördelarna som jag personligen har är att jag behöver inte springa runt på stan bland alla andra lika galna människor för att hitta rätt på alla julklappar. Eftersom vi muslimer inte firar jul (och det är inte för att vi inte tror på profeten Jesus för att vi verkligen gör det utan att vi bara inte firar någons födelse alls) så innebär hela julledigheten för oss att bara vara ledig och inte göra någonting. Så det är verkligen underbart att slippa julstressen, ångesten över alla icke inhandlade julklappar, julmaten som ska inhandlas och lagas osv. Ja, sånt slipper jag i alla fall och när jag var väl i stan så njöt av all belysning, vackra skyltfönstrerna och olika julmarknader istället för att svettas och trängas i överfulla butiker. Måste säga att mellandagsreorna är något jag också försöker undvika för att då är det nästan ännu mer galet inne i stan. Det brukar ändå finnas sedan ännu mer rea i januari och då lugnar det ner dessutom så passar bra om man nu ska shoppa.

Hoppas att alla ni som är muslimer har haft det bra under Eid al-Adha (som var den 8 december), ni som är kristna har haft det bra under julen och ni som kanske firar Hanukka har också haft det bra.

God fortsättning på er alla.

Det muslimska nyåret har redan varit så Gott Nytt år på er,
och den andra har sina dagar räknade nu.

Utmaning

Jag har fått en utmaning från Amana:

Ja, nu kom den här utmaningen till mig och jag då tänkte att för en gång skull kanske är det roligt att anta utmaningen.

Reglerna är följande:
* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg

Mina svar:

1. Är stor choklad och godis älskare.

2. Klarar egentligen inte leva i Sverige under vintertid då jag påverkas väldigt mycket av vädret och mörkret. Så egentligen borde jag bo där det är ständigt varmt och soligt och ljust. Jag är en 100% solmänniska (trots att jag är född på vinter).

3. Har alltid älskat djur och när jag var liten så var jag väldig hopplös för mina föräldrar då jag kunde ta med mig vad som helst hem. Kom ibland med kattungar hem och en gång resulterade det att jag fick någon sjukdom från katten. Det jag gjorde är att jag tog de från tanterna som stod med de i tunnelbana gångerna.

En gång gick jag in i djuraffären för att titta på djur och då kom en kille som ville bli av med sin hamster. Jag fick den av honom, så jag stoppade den i väskan och gick sedan till skolan (jag var på väg till skolan från början). Jag hade hamstern hela dagen i skolan och han bet sönder mina saker. När jag kom hem så fick han en ordentlig bur och lite senare en till kompis att leka med.

Där jag bodde så hade vi många ute katter som ibland fångade fåglar, oftast duvor och om de klarade sig någorlunda med lite skador så tog jag dessa duvor hem, tog hand om de och sedan släppte ut.

Trots min stora kärlek till djur så har vi inga djur hemma idag.

4. Jag älskar att simma och speciellt vara i havsvatten. Kommer jag in så är det svårt att få mig ut J När jag var liten så lekte jag alltid att jag var en delfin i vattnet och har fortfarande som dröm att simma med delfiner.

5. Jag är en människa som förlåter andra ganska lätt. Klarar inte vara arg på andra länge och hämnas inte. Däremot kan jag ta avstånd från en person om den sårar mig väldigt mycket men innerst inne så slutar jag vara arg på personen ganska fort.

6. Står helst helt utanför köket. Tycker inte så mycket om att laga mat (bara ibland när jag får ryck men då endast för min familj) och speciellt inte när det gäller att laga mat för andra personer än min familj. Tycker om när det är städat hemma och fint. Jag tillåter ingen att tvätta mina egna kläder. Litar inte på någon när det gäller tvätten.

7. Om jag hade mycket pengar så skulle jag spendera mycket på välgörenhet och resor. Jag älskar att resa och upptäcka världen. Jag sätter värde på allt och därför har svart att ens föreställa mig att spendera t ex 10 000 kr på väska, kläder eller något annat som jag vet att jag kan få lika bra men billigare.

Jag utmanar:

Sascha

Rita

Tahira

Linn

Iris

Lidingöloppet

I söndags var min son med i Lidingöloppet. Jag hade hört talas om det här loppet många gånger men aldrig någonsin har kommit på att delta i det förs i år. Kanske tittade jag alldeles för mycket på OS men eftersom jag visste att min son tycker om att få medaljer så visste jag att det är något som han kommer att tycka är roligt då alla barn får medaljer. Visserligen var det bara Knatteloppet som är för mindre barn. De springer utan någon tidtagning och kan springa med ens föräldrar men de springer 1,7 km som från början lätt rätt mycket i mina öron.

Hela tiden fram till loppet var jag orolig hur en knappt fem åring klara av att springa 1,7 km. Eftersom föräldrarna fick springa med så funderade jag själv om jag ska springa med honom eller inte. Måste erkänna att löpning inte är min starkaste sida. I alla fall inget jag brinner för.

På söndag när vi åkte dit loppet skulle vara (på Lidingö, Grönsta) var det massa barn. Min son såg verkligen fram emot. Vi försökte prata ”taktik” med honom, att han inte ska börja för hårt och bli snabb trött utan istället springa sakta och öka på slutet. Vet inte egentligen hur mycket av det han förstod då han aldrig varit med i en sådan lopp och dessutom är bara 4,5 år.

Loppet skulle starta kl 12:40 och i sista minuterna bestämde jag att trots allt springa tillsammans med honom medan min man skulle vänta på oss vid målet. Alla föräldrar skulle springa med sina barn och jag blev orolig att han kanske skulle tappa bort sig eller något då man springer i skogen. Så trots att jag fastade den dagen (det var ju fortfarande Ramadan) så förberedde vi oss för loppet.

Det var nästan 1400 små knattarna (upp till 6 år) som var anmälda till loppet. De delade upp det i två lopp så att i den första skulle upp till nummer 999 springa och i den andra resten. Eftersom min son hade nummer under 999 så fick han springa i den första omgången.

Vi gjorde oss klart för start och det var massa människor. När skottet avgick så började alla springa. Min son började kuta på och jag försökte sakta ner honom så att han inte skulle bli snabbt trött. En del barn blev faktiskt rädda och en del ramlade på vägen.

Första hälften av loppet bestod av i princip hela tiden upp för backe och på grund av att det var så mycket folk så är det inte alltid vi ens kunde springa upp utan i början fick vi trängas lite och gå. Så fort det blev glesare försökte vi springa om andra.

Andra hälften var lättare då det var nästan hela tiden ner för backe. Jag höll min son hela tiden i handen och vi sprang på. Frågade honom då och då om han var trött. Nej, sa han och sprang på. Blev enormt imponerad av hans kraft. Det enda han tänkte på att han ville vinna och få en medalj. Ja, nu är ju det så att alla barn får medalj och ingen kan riktigt vinna.

När vi båda såg målgången så ökade vi på till 100 och snart var vi i mål. Jag såg kl var ca 12:53 så det betyder att det tog ca 13-14 minuter för oss att springa hela loppet vilket jag tycker inte var så dåligt med tanke på först och främst all folkmassa vilken gjorde att det är inte alltid var lätt att springa på och sedan min sons ålder och att han var med trots allt första gången.

Han fick sin efterlängtade medalj vid målet och mycket beröm från oss. Måste säga att jag gärna skulle vilja själv ha en medalj efter det här loppet. Trodde inte att det skulle gå så pass bra. Det som blev otroligt jobbigt är att jag var så törstig och jag fastade så jag fick vänta många, många timmar innan jag fick mina klunkar vatten.

Min son vill absolut delta nästa år igen och min man tycker att jag borde träna upp mig själv under det här året för att delta nästa år i ett eget lopp. Måste säga att jag dessutom var den enda tjej i slöja som sprang och utöver det så hade jag en rosa sportdräkt så jag syntes nog ganska mycket. Men det är bara härligt att visa för svenskar att även muslimska tjejer kan delta och springa.