Har inte slutat, har bara tagit semester.

Oj, oj, oj. Det var verkligen länge sedan jag har skrivit något här. Många kanske tror att jag har slutat med bloggen men det är inte så. Jag har bara tagit semester från den. Ibland blir det så att det är så mycket som händer runt omkring en så man hinner inte till slut med något. Det är ungefär så det är för mig just nu. Mycket på jobbet och mycket utanför jobbet. Fast måste nog säga att det är ändå rätt kul att det är lite ”action” i ens liv.

Med tre bröllop i rad (något som är väldigt ovanligt för mig) har jag varit ute typ varje helg. Förstår inte hur människor orkar gå ut varje helg och till och med mer än så. Jag måste nästan återhämta mig efter varje bröllop och ladda om en hel vecka. Kanske börjar jag bli gammal eller så är det bara en ovana från min sida.

Men det är alltid roligt med bröllop speciellt när det ena olikt den andra och vart enda en är rolig på sitt sätt. Kommer inte ihåg när jag dansade så pass mycket sist. Det är stor kontrast mot de bröllop också som jag är van vid med lång, superlång middag, massa tal och skålar. På de här, arabiska bröllop, så är det massa dans, lite sittande vid bord och i princip inte några tal alls. Mycket livligare och om jag ska vara ärlig, mycket roligare också.

Ja, förutom bröllop så är det semestertid snart och det ska bli skönt. Längtar verkligen till semester och känns som att jag behöver vila ut, sova ut. Så skönt att bara kunna sova på morgonen och inte behöva stiga upp tidigt någonstans. Helst skulle jag önska att vi åkte till Marocko men vi bestämde att i år stanna hemma och njuta av svensk sommar. Så nu hoppas jag dessutom att det blir en fin sommar med sol och värme, insha Allah. Dessutom kan jag passa på att göra alla dessa saker som jag inte hinner göra annars när jag jobbar. En av dessa saker är så klart att umgås med mina vänner. Känns som om jag har försummat dem senaste tiden.

Det är roligt med semester, bröllop och allt annat men jag kan inte blunda för vad som händer runt omkring mig. Den tråkiga nyheten blev när riksdagen accepterade FRA-lagen. Fick helt plötslig dejavy att jag är tillbaka till Sovjettiden då man knappt vågade prata med sina grannar och ibland till och med uttrycka sig fritt inom sin egen familj. Vem som helst skulle kunna ange en. Full kontroll på vart enda en, vart man gick, vem man umgicks med, vart man jobbade osv. Och nu, här i Sverige, i ett demokratiskt land (som jag trodde att det var) så får jag samma känsla att någon tar frihet ifrån mig.

Jag förstår att det är för att försöka fånga upp de misstänkta brottslingar och egentligen behöver inte jag frukta för något för att jag inte tillhör den kategorin men känsla av att någon kanske läser mina mail eller lyssnar medan jag pratar med någon ger mig rysningar. Jag i alla fall glad att majoriteten av svenska folket har reagerat och gjort protester mot laget. Det betyder att jag inte är ensam om att tycka så och kanske för hoppningsvisst förblir Sverige ett demokratiskt land där ingen avlyssnar oss och istället hittar andra metoder att ta fast brottslingar.

Bort från det tråkiga och mer den glada är att jag måste säga att jag var väldigt stolt över det ryska laget i EM. Ja, jag vet att Sverige förlorade mot de men ryssarna faktiskt spelade mycket bra vilket förvånade mig. Jag är egentligen inte en fotbollsfantast och följer inte alla matcher men tycker om att titta när det är spännande och det är stora mästerskap såsom EM eller VM. Trots att ryssarna förlorade sedan mot Spanien så var de duktiga och Spanien var ju helt fantastiskt och tycker att de verkligen är värdiga vinnare.

Som sagt ska verkligen försöka uppdatera bloggen oftare, hinna skriva mera. Nu verkar det börja bli lite lugnare för mig och hade lite tid att skiva av mig. Fast nu är det dags att springa iväg till nästa bröllop.

Sjukdomens onda cirkel

Jag allmänt tycker väldigt mycket om Sverige fast det har tagit några år för mig att vänja sig vid livet här. Det finns mycket som är positivt med Sverige men tyvärr kan man inte blunda bort för det negativa speciellt när det börjar beröra en själv.

En av sakerna som är negativt i mina ögon är att man oftast har inte råd med att vara sjuk och man har inte råd att vara hemma med sjuka barn. Det har jag märkt av på sista tiden. På sonens dagis är det fullt med hostande och snorande barn. Föräldrarna oftast har inte möjlighet att sitta hemma med dem, antingen på grund av ekonomiska orsaken eller också att det är svårt att vara ifrån jobbet för dem. Jag kommer ihåg när jag en gång i tiden jobbade på dagis så berättade personalen för mig att föräldrarna gör väldigt vanligt så att de stoppar in lite Alvedon i barnet och sedan tar de till dagis. Oftast i sådana fall får fröknarna ändå ringa in föräldrarna då barnet har fått hög feber igen under dagen men då har antagligen dessa barn redan hunnit smitta av sig andra.

Policyn på de flesta dagisar är väl att om barnet har inget feber och är allmänt i ok tillstånd så är det ok att lämna det på dagis. Fast även dessa barn kan smitta andra barn. Min son har varit den som inte är sjuk så ofta men den här vintern har han åkt på det ena och andra. På 2 månader har han haft två omgångar med penicillin. Stakaren hinner knappt bli frisk, så är han sjuk igen vilket är ju inte så konstigt med tanke på allt som finns på dagis. Dessutom så lider inte han enbart av det utan nu har det påverkat oss också, även vi, både jag och min man, har varit ett antal gånger sjuka och även vi har fått äta penicillin.

Jag förstår föräldrarna att det är så att de inte har så mycket möjlighet att stanna hemma med sina barn i flera dagar. Även om det finns VAB dagar så dras ju ändå av liten del av lönen och sedan att det finns människor som fuskar med VAB dagar gör inte saken lättare. Sedan om man blir sjuk själv då dras av hela lönen första dagen. Jag förstår att man måste ha ett sådant system för att förr i tiden så har människor missbrukat det mycket. Tyvärr så missgynnar ett sådant system låginkomsttagarna och ensamstående föräldrar. Jag vet själv att jag har många gånger gått till jobbet med feber och bara stoppat i mig ett par Alvedon, bara för att jag inte ville sjukskriva mig och kände att vi inte hade riktigt råd med avdrag på lönen.

Egentligen så borde det inte vara så. Man ska kunna vara hemma både om man är själv sjuk eller ens barn är sjuka. Man ska inte behöva känna den ekonomiska pressen eller pressen från jobbet att man måste gå till jobbet. Håller man på så för länge så kan det sluta ganska illa tillslut. Det är aldrig bra att aldrig få möjlighet att bli riktigt frisk, aldrig möjlighet att vila ut sig, få tillbaka krafter. När det gäller barn så spelar det egentligen inte så stor roll om barnet blir riktigt frisk eller inte för att det åker på baciller igen. I så fall så borde alla föräldrar tänka på att stanna hemma med sina barn så fort de är sjuka och hålla ut tills de blir friska men som sagt tyvärr har inte alla möjlighet till det.

Jag vill inte klandra för mycket på Sverige eller på föräldrarna för att även jag har känt mig ibland tvungen att skicka sonen till dagis fast han inte var 100. Även om jag vet att det inte är bra att gå sjuk till jobbet så har jag gjort det och även jag kan ju smitta andra. Men så blir det när man känner sig mer eller mindre tvungen. Någonstans är det väl brist i systemet. Jag kan inte säga vart för att det ändå är bra att vi får här i Sverige ersättning när vi är sjuka. Jag hoppas att det kommer en dag då alla kommer känna att det är ok att stanna hemma oavsett orsaken och jag hoppas att människor (de som gör det) slutar utnyttja systemet på olika sätt så att det blir verkligen förbättring i det svenska systemet.

VI ler på samma språk!!!

Idag på jobbet såg jag något som var verkningen underbart. Någon hade skrivit på en whiteboard tavla ute vid entré ”Vi ler på samma språk, LE!” Mitt i jobbtankar fick det mig att stanna upp och tänka efter.

Jag tänkte på alla människor som kommer från alla håll och kanter. Idag på grund av stor globalisering möter vi människor från olika delar av världen, med olika kulturer, språk och bakgrund. Ibland kan vi inte förstå varandra för att vi pratar olika språk men en sak förstår vi utan som helst missförstånd och det är ett leende. Ett vänlig leende som man ger till det andra personen.

Det är sant, vi alla ler på samma språk. Vi behöver inte lära oss ett främmande språk för att kunna le till varandra och ett leende ger så mycket. Tänk om vi alla skulle börja bara le till varandra. Ibland säger ett leende mer än 1000 ord. Kanske krig skulle försvinna, hatet, avundsjukan och alla andra elände som man hela tiden ser runt omkring sig.

Det kostar inget att le men tyvärr så är det något man ser så sällan. När jag går på gatan så ser jag många människor med dystra ansikten. Deras ansikte återspeglar sig mycket av bekymmer, stress och annat. Synd tycker jag.

Den som skrev det här gjorde absolut det rätta. Kanske är det fler än jag som har vaknat till och reagerat på den där lilla men så mycket viktig mening. Ett löfte gav jag till mig själv att jag ska le mera. Fast nu ska det inte vara någon falsk leende utan en ärlig, djupt från hjärtat – leende.

Le, ni också, så kanske blir vår omgivning snällare med mindre bråk och negativitet och med mer lycka och posivitet.

SMILE AND THE WORLD WILL SMILE TO YOU !!!

Svenskt Julbord

Fast jag har bott i Sverige i nästan hela mitt liv, har jag aldrig varit och ätit julbord (ja, om man inte räknar den som man har hemma så klart). I år blev det annorlunda. I år fick jag uppleva vad svenskt, traditionellt julbord innebär. Jag antar att det blir så när man börjar jobba.

Hela personalen blev bjuden på restaurang för att äta julbord tillsammans. Själv i och för sig så bryr jag mig inte så mycket om den men det är trevligt att umgås med sina arbetskollegor. Vi gick på en väldigt fin restaurang i närheten där jag jobbar. Alla pratade om hur gott det var där och verkligen ladda sig själv inför det. Tillslut blev även jag lite nyfiken på den. Hur det verkligen såg ut.

Jag fick en snabb kurs i hur man ska hantera julbord och hur går det till. Att man börjar med en sida, sedan tar man den andra och det viktigaste av allt är att ta lite av varje sak, inte överdriva. För att då orkar man verkligen inte.

Min stora fara var att allt skulle bestå av julskinka. Något som jag verkligen inte äter. Jag hade tur. Hälften av bordet bestod av olika sorts fisk som är tillagad på olika sätt. Det såg ut hur gott som helst och smakade också. Jag kan bara säga att även om jag nu skulle äta kött och julskinka så skulle jag nog aldrig orka få ner det i mig. Det fanns så mycket fisk att jag blev mätt bara på det. Redan efter två tallrikar kände jag mig som en ballong och då var det ju dessertbordet kvar. Den ville man verkligen inte avstå. Massa godis, chokladmousse osv.

Nu förstod jag verkligen vad som alla hade pratat om. När vi gick ut därifrån så kändes som om jag hade tvillingar i magen och var i 9 månaden. Jag var så mätt, nästan för mätt. Det var bra att jag förvarnade min man att de inte skulle vänta på mig med maten. För att när jag kom hem, jag kunde inte ens se på maten eller känna lukten av den utan att börja må illa.

Men det var gott i alla fall och det kändes roligt att ändå få se hur en sådan ser ut. Vad är det man ser reklam i tidningar för varje år runt juletiden. Fast själv, på egen hand, skulle jag nog inte gå på en sådan. Det är nog något man bör göra i en större grupp. Det är då det blir roligt inte sitta själv och frossa i massa mat.

Stressigt

Jag känner att jag har kommit av bloggen lite vilket egentligen inte medan. Jag har ingen som helst tanke på att lägga av att skriva, jag har mer problem att hitta tid för att skriva. Dessutom ibland mitt i all stressen så kommer jag inte ens på vad jag ska skriva om. Sånt händer visst. Jag ska visst försöka bli bättre på att blogga.

Jag undrar varför höstterminen lyckas alltid bli så stressande. Redan från Ramadan månaden så var det full ös för mig. Tiden bara rinner ut och jag känner att 24 timmar på dygnet inte räcker till. Det värsta är ju att man bli så himla trött så fort mörkret infaller. Undrar om kroppen är inprogrammerat på något sätt att när det är mörkt så ska man sova. På sommaren funkar ju det bra. Då orkar man var uppe länge men på vinter blir man hängig redan vid 15 tiden men man har ju tusen saker att göra.

Jag känner mig allt i allo. Det är så mycket en modern kvinna ska hinna med nu för tiden. Man ska vara hustru, mamma, man ska hinna jobba och dessutom ha hyfsat social liv. Visst kanske man gör det till en viss del fast jag tror att priset för det blir utbrändhet.

Fast om jag ska vara ärlig så är jag glad av att jobba och vara igång med flera verksamheter. Jag är nog inte den typiska hemmafru typen utan jag vill gärna jobba. Känna att jag tjänar ihop egna pengar, bidrar till familjen och samtidigt får miljöombyte, träffa folk och utvecklas som person. Man får så mycket av när man jobbar men så klart bara om man tycker om det man jobbar med, människor man jobbar med och trivs allmänt på sin arbetsplats.

Det som gör mig glad att åtminstone för det andra året i rad nu så slipper jag julångesten. Inga julklappar, inget behov att bekymra sig om att man måste fixa och trixa hemma. Sätta upp julgranen och jag vet inte vad. Det ger faktiskt extrem lugnade känsla inom mig själv och dessutom så sparar man mycket pengar på det.

Det som är absolut jobbigast att mitt i allt det så är jag sjuk. Har varit det nu i två veckor till och från. Hinner aldrig blir riktig frisk när jag börjar på en ny runda. Det är jobbigt. Önskade att jag bara kunde stanna hemma och vila upp mig men det har jag inte tid för.

På något sätt så klarar man av allt tillslut ändå.