Lidingöloppet

I söndags var min son med i Lidingöloppet. Jag hade hört talas om det här loppet många gånger men aldrig någonsin har kommit på att delta i det förs i år. Kanske tittade jag alldeles för mycket på OS men eftersom jag visste att min son tycker om att få medaljer så visste jag att det är något som han kommer att tycka är roligt då alla barn får medaljer. Visserligen var det bara Knatteloppet som är för mindre barn. De springer utan någon tidtagning och kan springa med ens föräldrar men de springer 1,7 km som från början lätt rätt mycket i mina öron.

Hela tiden fram till loppet var jag orolig hur en knappt fem åring klara av att springa 1,7 km. Eftersom föräldrarna fick springa med så funderade jag själv om jag ska springa med honom eller inte. Måste erkänna att löpning inte är min starkaste sida. I alla fall inget jag brinner för.

På söndag när vi åkte dit loppet skulle vara (på Lidingö, Grönsta) var det massa barn. Min son såg verkligen fram emot. Vi försökte prata ”taktik” med honom, att han inte ska börja för hårt och bli snabb trött utan istället springa sakta och öka på slutet. Vet inte egentligen hur mycket av det han förstod då han aldrig varit med i en sådan lopp och dessutom är bara 4,5 år.

Loppet skulle starta kl 12:40 och i sista minuterna bestämde jag att trots allt springa tillsammans med honom medan min man skulle vänta på oss vid målet. Alla föräldrar skulle springa med sina barn och jag blev orolig att han kanske skulle tappa bort sig eller något då man springer i skogen. Så trots att jag fastade den dagen (det var ju fortfarande Ramadan) så förberedde vi oss för loppet.

Det var nästan 1400 små knattarna (upp till 6 år) som var anmälda till loppet. De delade upp det i två lopp så att i den första skulle upp till nummer 999 springa och i den andra resten. Eftersom min son hade nummer under 999 så fick han springa i den första omgången.

Vi gjorde oss klart för start och det var massa människor. När skottet avgick så började alla springa. Min son började kuta på och jag försökte sakta ner honom så att han inte skulle bli snabbt trött. En del barn blev faktiskt rädda och en del ramlade på vägen.

Första hälften av loppet bestod av i princip hela tiden upp för backe och på grund av att det var så mycket folk så är det inte alltid vi ens kunde springa upp utan i början fick vi trängas lite och gå. Så fort det blev glesare försökte vi springa om andra.

Andra hälften var lättare då det var nästan hela tiden ner för backe. Jag höll min son hela tiden i handen och vi sprang på. Frågade honom då och då om han var trött. Nej, sa han och sprang på. Blev enormt imponerad av hans kraft. Det enda han tänkte på att han ville vinna och få en medalj. Ja, nu är ju det så att alla barn får medalj och ingen kan riktigt vinna.

När vi båda såg målgången så ökade vi på till 100 och snart var vi i mål. Jag såg kl var ca 12:53 så det betyder att det tog ca 13-14 minuter för oss att springa hela loppet vilket jag tycker inte var så dåligt med tanke på först och främst all folkmassa vilken gjorde att det är inte alltid var lätt att springa på och sedan min sons ålder och att han var med trots allt första gången.

Han fick sin efterlängtade medalj vid målet och mycket beröm från oss. Måste säga att jag gärna skulle vilja själv ha en medalj efter det här loppet. Trodde inte att det skulle gå så pass bra. Det som blev otroligt jobbigt är att jag var så törstig och jag fastade så jag fick vänta många, många timmar innan jag fick mina klunkar vatten.

Min son vill absolut delta nästa år igen och min man tycker att jag borde träna upp mig själv under det här året för att delta nästa år i ett eget lopp. Måste säga att jag dessutom var den enda tjej i slöja som sprang och utöver det så hade jag en rosa sportdräkt så jag syntes nog ganska mycket. Men det är bara härligt att visa för svenskar att även muslimska tjejer kan delta och springa.

Eid Moubarak!

Idag är det första dag Eid. Det blev lite chokande för nästan alla som jag känner eftersom vi alla förväntade oss att Eid skulle vara på onsdag. Eid är en stor högtid för muslimer och det firas stort med god mat, presenter och man umgås med familjen och vänner. Eftersom jag var helt inne i Ramadan i det sista så glömde jag nästan totalt bort att förbereda oss inför Eid.


På måndag åkte jag till stan och köpte presenter men själva maten för Eid tänkte vi köpa på tisdag men så blev inte. Jag var i moskén i måndag kväll då vi alla fick det slutgiltiga beskedet att Eid ska vara på tisdag. Helt plötsligt fick man ändra alla sina planer. Helt plötsligt så behövde jag skynda mig hem för att förbereda oss för Eid.


På Eid brukar man oftast ta på sig nya och lite finare kläder. Det han vi handla in innan så jag la fram alla våra kläder som vi skulle ha på oss till Eid bönen på morgonen. Vi lyssnade samtidigt hemma på Eid sånger för att ta fram den här känslan att det är Eid men det var svårt. Sorgen var för stor att Ramadan är över. Jag älskar Ramadan och den här Ramadan har gått så fort så jag ville inte att det skulle vara över. Dessutom själva saken att vi inte han förberedda oss på det sättet som jag hade planerat innan, gjorde inte det bättre.


Hela natten kunde jag inte somna. Jag visste att jag skulle upp tidigt (kl 5) för att hinna duscha (vilket är tradition, sunnah, att göra) och klä på mig och sonen inför Eid bönen. Dessutom så skulle jag hjälpa till i moskén eftersom det kommer alltid mycket folk och det behövs människor som kan se till att det är ordning i moskén. Så antagligen på grund av all oro så kunde jag inte riktigt slappna av och sova.


Jag vaknade som jag skulle. Väckte resten av familjen, vi klädde på oss och åkte till moskén. Vi var där strax innan kl 7. Mycket tidigare än den första bönen som skulle börja kl 8 (eftersom det är mycket folk så kör man flera omgångar, oftast två och vid behov tre).


I moskén gjorde män ”takbir”. Man upprepar högt speciella ord som bildar vacker melodi och är helt underbart att lyssna på. När man hör takbir så får man äntligen den här Eid känslan som man längtar efter att känna. Sakta men säkert började även människor droppa in för bönen. Vi fick köra tre omgångar och i en av dem hann även jag be. Det gick ganska bra, Alhamdulillah vid böner. Ibland kan det vara kaos eftersom det är så mycket folk men i år tyckte jag att det ändå var ganska lugnt och flöt på bra.


Senast innan Eid bönen bör man betala också Zakat al-Fitr. En speciell allmosa för fastan som man betalar för varje familjemedlem. I år har zakat fastställs till 75 kr per person så eftersom vi är 3 personer i familjen så blev det för oss 225 kr. Vi betalade det i måndags (dagen innan Eid), det känns alltid skönare att göra det en eller två dagar innan så att man är säker på att man inte glömmer att göra det.
Efter bönen brukar man umgås med familjen och vänner. Eftersom vi inte har stor släkt här i Sverige så spenderade vi dagen med våra vänner. Så här i slutet av dagen så känns det ändå bra och vi har haft en väldigt bra dag Alhamdulillah och det hoppas att även andra har haft.

EID MOUBARAK!!!

Må Allah acceptera allas fasta och belöna för all dyrkan under Ramadan i det livet och livet efter detta. AMIN

Spontanitet – impulsivitet

Igår fick jag ryck. Åkte till stan efter jobbet och shoppade presenter till mina två karlar hemma. Visserligen blev det enbart kläder men de blev så glada ändå. På vägen hem packade jag in de i fina presentkartonger så att det skulle vara mer festligt. Det var ingen speciell dag och ingen speciell orsak. Jag gjorde det bara för att jag kände för att göra så.

Så är det i vår familj. Vi är väldigt spontana av oss och kan ställa till med fest vilken dag som helst. Spelar ingen roll om det är en vardag eller helg. Helt plötsligt kan vi bli sugna på en tårta, ja då går vi och köper en tårta, lagar en god middag tillsammans och helt plötsligt har vi lite lyxigt så här mitt i vardagen. Ibland när jag berättar för mina kompisar att vi har ätit en tårta så blir ganska ofta en följdfråga ”jaha, fyller någon år idag?”. Då undrar jag, måste man fylla år för att äta en tårta. Måste det vara något speciellt för att unna sig något extra?

Vi behöver inte anledningar för att göra det. Vi behöver inga födelsedagar, inga mors- och farsdagar osv. Jag tycker det är ganska bra för att på det sättet behöver inte man har några förväntningar över dagar som kanske blir till slut misslyckade. Man behöver inte göra som alla andra och dessutom blir det ännu mer spännande för att man vet aldrig när man får något eller när en sådan extra dag blir men man vet att det blir och inte enbart en gång om året.

Vi behöver inte några speciella dagar för att visa kärlek och omtanke i vår familj till varandra utan var och en kan göra det när som helst. Även vår son har lärt sig redan nu den här spontaniteten. Ibland får han ryck att göra något till oss på dagis och då gör han det och ger det utan att vänta på någon speciell dag på året.

Visst kan det vara roligt med de där speciella dagarna också men nu tycker jag att de är så överreklamerade och överallt tvingas man nästan överkonsumera till mors- och farsdagar, alla hjärtans dag och andra sådana dagar. Dessutom nu när hösten närmar sig och snart är det mörkt och kallt så behöver man det lilla extra i vardagen för att lysa upp det och göra varandra gladare.

Ja, jag är en person som verkligen älskar impulsivitet, att helt plötsligt göra något. Något som man känner för just för stunden. Skulle jag ha mer möjlighet nu så skulle jag helst vilja dra på någon weekendresa någonstans i Europa t ex Rom och bara njuta av ett litet miljöombyte. Dessvärre är det inte lika lätt att åka iväg på en resa såsom att köpa några presenter. Så jag får nöja mig just nu med det lilla man kan göra.

Nedräkning

Igår avslutades OS i Peking med en spektakulär avslutningsceremoni. Samtidigt började nedräkningen för OS i London 2012. Jag kommer faktiskt att sakna lite mina eftermiddagar framför tv och bevittnade över idrottarnas framgångar men nu är det bara vänta och se vad London kommer att bjuda på om fyra år.

Hemma hos oss har en annan nedräkning börjat. Den är nämligen ca 7-8 dagar kvar till Ramadan. Som vanligt så vet ju ingen när exakt Ramadan börjar. Man kan gissa sig till ungefär men det exakta datumet vet man bara kvällen innan, vilket jag tycker att det är nästan ännu mer spännande. Hela familjen väntar med nu med spänning och vi tänker på att som ska och inte ska göras under Ramadan. Dagarna i år är rätt långa och nätterna är fortfarande relativt korta så det är mycket som ska hinnas göras under det tiden då solen är nere.

För mig det som blir nytt i år är att jag jobbat under nästan hela Ramadan. Det har jag aldrig gjort förut eftersom förut så pluggade jag. Jag ser det som en liten utmaning men jag vet att om andra klarar av det så varför ska inte jag göra det också. Kanske lite tråkigt att jag förlorar lite den sociala biten under lunchen men arbetskollegor men det här är ju ändå en månad så det kommer nog gå bra.

Jag som är allmän sockerberoende person försökte nu vänja av min kropp från socker så att jag inte blir galen under Ramadan och att min kropp kommer skrika efter socker under dagarna. Det sista man vill är bombchocka sedan sin kropp med massa sötsaker när man väl bryter fasta. Så nyttigt är det inte och oftast är det också det som resulterar att man går upp i vikt fast man fastar. Jag får väl berätta sen hur det går.

Ramadan är verkligen min favorit månad. En månad som jag alltid längtar till och blir ledsen när den är slut. Då mår jag bäst och man märker att något verkligen är speciellt under Ramadan. Det handlar ju inte bara att avstå från mat utan att hitta harmoni och lugnet i sig själv. Att lära sig behärska sina begär oavsett vilka det nu är. Att sträva efter att vara en bättre människa.

Det finns sedan de som tyvärr kallas för ”Ramadan-människor”. De som försöker leva det perfekta livet under Ramadan och avstår från massa saker som de annars gör under året och sedan när Ramadan är slut så faller de tillbaka till gamla mönster.

Tanken med Ramadan är bland annat att vi ska lära oss bli bättre under Ramadan och sedan fortsätta vara det resten av året. Det tar ju ca 3-4 veckor för en människa att vänja sig till något och har man vant sig att leva på ett sätt under Ramadan då ska man fortsätta så och inte falla tillbaka till de dåliga saker man har gjort innan.

Hoppas nu att den här veckan gå snabbt så att jag kan börja fasta och alla muslimer får en bra Ramadan insha Allah.

OS i Kina

Mina hemmakvällar just nu består av tv tittande. Jag är inte riktigt någon sporttjej eller en person som följer någon sport på tv hela tiden men när det blir sådana stora evenemang som OS så tycker jag att det är roligt att titta. Mest är jag nog intresserad av olika grenar i friidrott, simning och gymnastik men annars kan titta på lite allt möjligt.

Tyvärr till många svenskars besvikelse så går det inte så bra för svenska idrottarna men så kan det bli ibland och inget att göra åt. Mest tyckte jag synd om Susanna Kallur som bara föll i semifinal och fick aldrig chans att komma till finalen. Jag tror annars så skulle hon kunna ha en väldigt bra chans till en medalj med tanke på att till och med Lolo Jones nästan föll precis innan mållinjen.

Jag såg brottmatchen mellan Ara Abrahamian och italiernaren och jag tycker att det var rätt och mycket starkt av Ara att göra som han gjorde. Det är klart att man ska protestera när man blir bortbedömd och tar ifrån honom chansen att vara med i finalen och kanske vinna det efterlängtade OS guldet. Visst kan det synd att Sverige förlorade en medalj men vad spelar det för roll om bakom medaljen ligger så mycket besvikelse och inte på sig själv för att man har presterar dåligt utan på domarna som är så korrupta. Det jag hoppas är att Aras protest kommer inte tystas ner utan den kommer förändra hela sporten och sättet att döma matcherna till mer rättvisare sätt och ge möjlighet till brottarna vinna på ärligt sätt.

Två idrottarna som jag inte kunde sluta att fascineras över är så klart legendariske Michael Phelps och Usain Bolt. Att Phelps tar åtta guld under ett och samma OS och dessutom toppar listan med mest tagna OS guld genom tiderna är helt otroligt med tanke på att han är ju bara 23 år. Att se honom simma är som att se en raket dra genom vatten.

Usain Bolt är en helt otroligt löpare. När han springer så känns det verkligen som om han flyger genom hela banan och det ser ut så lätt för honom speciellt när man börjar spegla på hans motståndare som anstränger sig så hårt för att hinna i kapp honom. De flesta dessutom koncentrerar sig på banan och tittar bara rakt fram medan han antingen tittar på publiken eller på tablån. Idag tog han sitt andra guld i den här OS och dessutom slog världsrekordet som ingen kunde slå sedan Micheal Johnson. Det var verkligen glädje att se honom springa idag eller rätt sagt flyga fram till mållinjen.

Innan ens OS började fick jag skämmas något för ryssarna som visade sig att många var dopade. Det är så synd att idrottarna väljer sådana metoder och tar till sig olika slags droger och mediciner för att vara i toppform. Kanske kan man förstå de på grund av stor press runt omkring de och viljan att vara bäst men ändå så är det inte rätt metod i mina ögon. Ska man vinna så ska man vinna ärligt. Antingen är man bäst på något eller är man inte det . Dessutom så kan det inte vara så hälsosamt för kroppen att dopa sig.

Jag trodde att jag knappt skulle få ser ryssar i den här OS eftersom så många åkte dit men några medaljer blev det. Mest glädje jag mig åt Jelena Isinbajeva, stavhopperska som inte bara vann guldet men också satte nytt världsrekord 5,04. Jag kan inte ens föreställa mig att flyga så högt upp. Det måste vara verkligen underbart känsla och trots att Stefan Holm blev utan medalj så kunde jag inte låta bli att vara glad för Andrej Silnov och hans guldmedalj.

En annan idrottsman som glädje mig var Rashid Ramzi som sprang 1500 m för Bahrain men egentligen är han ursprungligen från Marocko. Förutom att han springer och tar guldmedaljen så det första han gör när han kommer bakom finishlinjen är att kasta sig på marken och göra två sujud som vilken troende muslim skulle ha gjort för att tacka Gud när man får något som man verkligen ha velat ha. Han dessutom lyfter händerna mot himlen och, ”ber”, tackar Gud för den gåvan han har fått. I dagens City fanns det bild på honom just i denna position och under bilden texten ”Rörd mästare”, ”Det är inte lätt för en arab att vinna ett OS-guld”.

Medan jag sitter och skriver det här inläggen så är OS som vanligt på. Damerna ska precis springa 200 m semifinal. Det är presentation av tävlarna. Jag är van att se halvnakna kvinnor som har antingen korta shorts och ett linne eller någon sorts dräkt. Helt plötsligt ser jag något som jag aldrig har någonsin sett förut men har faktiskt funderat över många gånger. Det jag ser är en muslimsk kvinna och jag förstår att hon är muslim inte genom hennes namn, inte genom landet hon representerar utan genom att hon bär en slöja och täckande klädsel. Wow, det känns stort! Trots att hon inte vinner och kommer inte vidare till finalen så känns det underbart att se en muslimsk tjej i slöja i ett sådant stort mästerskap vilket betyder ätt när andra kommer att se så kommer de tänka ”kan hon, så kan jag”.

Ja, snart kommer OS vara slut. Det är väl bara några dagar kvar. Det gick inte bra för svenskarna men än så finns det några som kanske kan ta en medalj men även om de inte gör det så är jag säker på att de gjorde sitt bästa. En tjej som ser fram emot att se tävla är Carolina Kluft. Hon har alltid varit en av absolut mina favoriter av svenska idrottarna. Trots att hon har bytt gren med risken att inte få någon medalj alls så förstår jag henne varför hon har gjort det. Man kan inte gång på gång göra samma sak och vinna hela tiden. Tillslut tappar man man lusten och motivationen så då är det bättre att gå vidare och utveckla sig i något annat, precis som Carolina har gjort nu. Jag hoppas att det kommer gå bra för henne i den här OS men om inte så tror jag att hon kommer komma till toppen i framtiden.