Dags att jobba

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Har inte jobbat nu på över ett år i och med att jag var mammaledig. Visst jobbade jag något hemifrån några timmar men det är inte på samma sätt. Hemma var jag nära min familj, nära mitt barn men nu ska jag tillbaka till kontoret på heltid. Vilket innebär att jag kommer inte se min kära lilla bebis på över nio timmar (måste ju räkna in transport vägen också).

Jag tycker om mitt jobb och tycker om det jag gör men ändå har jag dessa jobbiga blandade känslor inför det. Trodde aldrig att jag någonsin skulle känna så. Trodde att jag lika så som alla andra kommer springa med glädje till jobbet och tycka att det är skönt att slippa geggiga händer, blöjbyten och gnäll. Trodde att jag skulle tycka att det är skönt att få egen tid och göra något för min skull men nej. Så är det inte. Istället har jag känslorna blandade med ångest. Ångest över att lämna min son utan mig. Ångest över att missa hans viktiga steg i utvecklingen han gör hela tiden. Ångest över att faktiskt inte se de första stegen han tar.

Att han i sig kommer må bra, det är jag övertygad om. Han ska vara ju med sin pappa. Så det är ju inte dagis han behöver gå på när han nu precis ha fyllt ett år. Han kommer säkert tycka att det är kul att vara med pappa och få den speciella kvalité tiden med honom. Samtidigt är det nog nyttigt för min man också att vara lite med honom på tu man hand.

Det hela bara handlar om mig och mina känslor. Fast någonstans inne i mig så är jag övertygad att det kommer gå bra. Min ångest kommer nog försvinna när jag väl kommer igång med jobbet. Det som verkligen lättar hjärtat är just att jag vet att det jag jobbar med tycker jag om och att jag har bra arbetskollegor också. Så jag kommer nog ha roligt på jobbet som vanligt.

Nu får jag nog gå och lägga mig. Nu när jag ska upp tidigt på riktigt så kan jag inte hålla mig själv uppe halva natten. Den tiden är verkligen förbi.